Monica Andersson framför ett tänkvärt och välbehövligt inlägg i stadsplaneringsdebatten när hon slår ett slag för trädgårdsstaden på Bostadspolitik.se. Det mer småskaliga och trivsamma är attraktivt och bidrar till att invånarna trivs och mår bra vilket i sin tur innebär att man också tar bättre hand om sin närmiljö – och om varandra. Men jag håller inte med om att fokus måste flyttas. Det behöver snarare breddas!
Städerna har under väldigt lång tid vuxit organiskt och med influenser av tidens rådande stadsplaneideal. Så länge städerna var relativt små och det fanns tillgång till byggbar mark i stadens direkta närhet var det inga problem, nya områden byggdes och invånarna gavs möjlighet att välja den typ av boende som passade aktuella behov, önskemål och ekonomi. Så var står vi idag?
Stadsplaneringen följer återigen en trend och pendeln har länge lutat åt den täta staden som svar på att utnyttja resurser mer effektivt. Det är logiskt, särskilt i kommunikationsnära eller centrala lägen. Den täta staden är attraktiv och skapar definitivt levande stadsmiljöer om man förutom bostäder även planerar för kommersiell och/eller offentlig verksamhet samt grönområden. Men den täta staden passar inte överallt och den efterfrågas inte av så många som man planerar för i dagsläget.
Mycket riktigt är det tydligt att mark- och naturnära bostäder i småhus efterfrågas i allt större utsträckning. Trädgårdsstaden som stadsplaneideal är därför utmärkt eftersom den kombinerar småhusbebyggelse med småskalig flerfamiljsbebyggelse. Den bidrar till trygghet och kan, rätt utförd, uppmuntra till ökad grad av självhushållning. Tack vare högre exploateringsgrad än vanliga ”villamattor” ger den även högre underlag för lokal service och kommersiell verksamhet som också behövs för en levande stad. Men trädgårdsstaden innebär ändå en mindre effektiv användning av dyrbar mark, den kan inte uppföras var som helst.
Vi lever i hållbarhetens tidevarv. Fullt logiskt och naturligt givet de utmaningar vi som samhälle står inför. Kommunerna behöver därför tänka till riktigt ordentligt när översiktsplaner uppdateras och planläggning inleds. Dessutom med beaktande av alla tre hållbarhetsdimensioner. För det går inte att se enbart till en specifik plats, det är helheten som kommer att spela roll i framtiden. Isolerade ”typområden” skapar segregation och det är inte mer segregation vårt samhälle behöver utan mindre. Intäkterna från markförsäljningar är visserligen värdefulla för kommunerna och dess invånare men givet nuvarande situation med stigande mark- och byggpriser så kanske kommunerna också måste fundera över sin intäktsmodell.
Kommunerna behöver också bli bättre på att samarbeta, särskilt i storstadsområden där invånarna dagligen rör sig sömlöst över kommungränser. För att möta de utmaningar vi står inför måste man arbeta tillsammans och dra nytta av varandras erfarenheter och kunskap. Alla behöver se över på vilket sätt de kan bidra och göra mindre av samma i respektive kommun. Så sluta följa den senaste trenden och se istället vad marken är bäst lämpad för, vad människor vill ha och hur staden ska hålla över tid. Bredda perspektivet och skapa bättre samhällen och städer.
Copyright © Alla rättigheter förbehållna
